Det lilla torget mitt i city var målat i grått. Tunga fuktiga vindar sveper in från havet och kryper innanför skinnet på torghandlare, shoppare och stressade lunchande arbetare.
En tunnklädd mager dragspelare från någon öststat sitter på en parkbänk med en kartong med småmynt framför sig, hans dragspel sjunger med en vemodig klang.
De förbipasserande skyndar oseende förbi och hos de som ser, anas en irritation mot det tiggeri som utspelas framför deras ögon. Ut och ta ett anständigt jobb istället för att sitta här och tigg. Vad är det för fel på den där mannen säger deras kutande ryggar och isande blickar när de skyndar på stegen därifrån för att strax höja blicken mot åhlens skylt och den senast dukningstrenden. Mannen med dragspelet är glömd.
En trasig man korsar torget med vinglande steg. Han styr mot Olssons lilla kur där man kan köpa stans längsta långkorv. Jag ser på honom och känner avsmaken i munnen. Han är lika skrynklig på insidan som utsidan och han skrämmer mig. Vad han är hög på vet han nog inte själv. Håret hänger i oljiga testar, jag kan ana vad han luktar och han utstrålar ett främlingsskap som både skrämmer och skyr.
Det är en sliten man, han är alltid på det lilla torget i olika nivå av berusning och låter oftast mest av de stackars eländiga själar som hänger där. Han bullrar på och fångar han din blick är du körd,då fångar han dig med sin röst och kräver svar och uppmärksamhet. Bäst är att aldrig möta hans trasig själ eller blick, man tittar bort och klarar sig. Hoppas att han hittar någon annan att snärja i sitt garn.
Jag står vid det lilla torgets ena hörn och iaktar den misserabla stackars själens bleka vandring över torgets uppvärmda golv. Jag faschineras av mannens utstrålning samtidigt som den skrämmer mig. Jag undrar vart han är på väg. Hans högra hand är hårt knuten och jag tänker för mig själv att en knuten näve kan varken ge eller få...
Han har ialla fall pengar till korv tänker jag för mig själv, droger och korv minnsan. Det unnar de sig de där trasiga. Mannen har nu nått fram till Olssons lilla korvkur och håller fram sin knutna näve. Sakta öppnar han den och håller den mot mannen i korvkuren. Korvförsäljaren tar ett mynt ur mannens näve, jag ser från mitt hörn att det är en guldtia. Mannen håller kvar sin hand och strax får han något tillbaka av mannen i korvkuren. Det är inte en korv. Den skrynkliga, otäcka missbrukande mannen lämnar korvkuren, han sluter åter handen hårt och vinglar nu på åt mitt håll.
Förskräckt förflyttar jag mig lite för att inte drabbas av den otäcka människans uppmärksamhet. Men jag behöver inte oroa mig. Mannen ser varken mig eller de andra torginnevånarna. Han har fokuserat blicken åt ett annat håll. Dit styr han nu kosan och han vinlar inte lika farligt som innan. Mannen styr stegen mot den dragspelande mannen.
Han öppnar näven när han närmar sig och strax innan han är framme vid den dragspelande mannen stannar han till och undersöker noga vad han har i sin näve. Det är två femkronor som ligger där.
Mannen tittar på de två femkronorna en stund, väger dem i näven och tänker. Sen går han vidare, fram mot mannen med dragspelet. Där stannar han till, tar en av femkronorna, tittar på den och lägger den sakta i pappkartongen framför tiggaren. Han ger honom en vänlig blick, som om han ville läka den tiggande bulgarens skam, sen vänder han och går.
Kvar står jag...
Han gav hälften av det han hade till en som hade lika lite som han själv.
Han skänkte tröst och kärlek till oss fattiga själar med höga tankar om oss själva och våra liv.
Det var en genorositet som inte krävde tack, en kärlek som inte krävde svar och ett mirakel som jag fick bevittna. Där på det grå torget.
Mina tankar om själar som hans säger betydligt mer om mej än om dem...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar